Lite historia om fattighuset/fornstugan.


Fattighuset, eller Fornstugan som den numera kallas, stod vid korsningen Gillstad-Slädene-Järpås

fram till början av 1950-talet, då den pga vägbygge flyttades till sin nuvarande plats

på Häggesleds Säteri, som upplät mark för stugan. Flytten sköttes av kunnigt folk från byn.

Förvaltningen av stugan sköts av Häggesleds bygdegårdsförening.

De sista som bodde i stugan var Familjen Norén (Ej släkt med de Norénfamiljer som idag bor i byn)

Efter flytten till sin nuvarande plats har stugan varit obebodd, och har mer eller mindre varit

som ett litet museum. Går alldeles utmärkt att besöka stugan. Kontaktperson Ulla Sjunnesson

träffas på tel. 070 / 878 73 54.

Har du några intressanta uppgifter eller någon historia om stugan, kanske om personer som bott

i stugan eller annat som har fallit i glömska, tveka inte.....kontakta då Ulla Sjunnesson.

..........................................................................................................................................


HISTORIK OM FORNSTUGAN FRÅN NLT 1958

 

Denna stuga, som nu utgör ett litet hembygdsmuseum för Häggesleds församling, uppbygdes för - vad jag tror – 4:de gången år 1957 på en därför avskild tomt. Skänkt av godsäg. Lars Norrman, å Häggesleds säteris ägor. Därmed förverkligades en av undertecknad längd närd önskan att få bevara alla de ännu förefintliga gamla kulturföremål från socknen eller omnejd, innan de hava förkommit eller blivit spolierade,

Stugan hade förut i omkring 100 år tjänat som ”fattighus” för socknens lägst stående kast. Dessförinnan hade den utgjort boningshus å Skatteg. Häggesled, där åtminstine 4 generationer av den ännu å nämna gård boende släkten bott, men den hade enligt uppgift blivit flyttad dit från annat ställe. Det skulle därflr ej vara alltför djärvt påstå, att den blivit uppförd i mitten av 1700-talet – kanske tidigare. Då den därefter, sedan häggesled fått plats för sina åldringar och sjuka i järpås ålderdomshem, blivit överlämnad till J.U.F -föreningen i Häggesled, men genom markens försäljning måste bort, utbjöds den till försäljning, och då det kom till deras kännedom, att undertecknad var spekulant, skänkte de mig med varm hand den gamla byggnaden, föe vilket jag är den mycket tacksam, på samma gång de hade mött mig i min strävan efter att får till stånd ett trygghetsmuseum.

Stugan blev därpå strax nedtagen och märkt samt flyttades till sin nuvarande plats, där den på ett berömvärt sätt och på kort tid återuppfördes av byggmästare Ivar Karlsson, Gillstad. Som mina bästa medhjälpare under arbetets gång ha varit L.Norrman, Gustav Nyberg, folkskollärare Ahlstrand samt kyrkvaktmästare Oskar Karlsson, vilka jag är stor tacl skyldig för deras goda, oegennyttiga insatser. Även förre läraren i Häggesled, Ernst Brandström, är värd en särskild eloge för de goda råd och anvisningar han lämnat under arbetets gång samt för de många föremål, tidigare hopbragta under flera år, som han överlämant till museet.

Min varmaste förhoppning är nu, att intresset för den lilla fornstugan måtte alltmer tillväxa och församlingsborna, där så ske kan, ville understödja och bidraga med t.ex. kontanta medel och framför allt med de gamla kulturföremål, som kanske ännu finnas kvar i många hem. Så har då denna lilla fornstuga genomgått många skiftande öden men mest torde den i de äldres medvetande framstå som den ”gamla fattigstugan”.

Många torde anse, vid minnet av de gamla, arma hjonen, att den bort helt och hållet försvinna, men den gamla stugan var ju i och för sig själv av ganska stort kulturhistoriskt intresse, och dessa gamla, som här levde på livets skuggsida, voro också människor, som hela sitt liv arbetat och strävat, fast de, efter den tidens små möjligheter, ej lyckats komma längre. Deras namn äro nu glömda och torde vara svårt att uppleta.

Jag och mina äldre syskon hörde blott de sista av dem mänmas vid sina s.k.öknamn t.ex. Sockerärtan, Snejde-Sara, Ox-Ingrid, patron Kalvhuvud ( troligen en Sahlmarkfrån Tyskagården)

samt gamla Lundgren, som en gång varit med Dundrapart och sprängt portarna till Wien. De sista och ännu av de flesta kända voro gamle Post-Jonas och Tröske-Johannes. Visst kunde de ibland vara löjeväckande och föremål för de yngres obetänksamma skämt, men de hade i övergivenhet vant sig även vid denna, och därför kan på dem tillämpas de kända orden: ”Något tålte de skrattas åt, men mera hedras ändå”

 

 

Lidköping i juni 1958 – Axel nyberg

-Linda Berglund